Vi människor har i alla tider fascinerats av balansen mellan ljus och mörker och liv och död, något som blir tydligt när vi tänker på högtider som Halloween, Samhain, Alla helgons dag och Día de los muertos. Det är en fascination som sträcker sig över tid, landsgränser och kulturer. Även i ett fornnordiskt Sverige hade vi olika ritualer och högtider för att hedra gudarna, de döda och moder jord och i den här artikeln tittar vi lite närmare på Alvablot, senhöstens högtid.
Vikingarna hade flera högtider, blots, per år som firades genom att offra till gudarna. Vad offret bestod av kunde skifta men vanligtvis bestod det av djur, grönsaker eller förädlade produkter i fast eller flytande form. I vissa – speciella fall – förekom det även människooffer. Men det var inte vanligt förekommande och då oftast i krissituationer, enligt Blot – Tro och offer i det förkristna norden av Britt-Mari Näsström.
Ett offer till alverna
Alvablot, eller Alfablot var ett religiöst firande som ägde rum på hösten och betyder något i stil med ”ett offer till alverna” och kunde ske i samband med att hedra guden Frey. I den fornskandinaviska religionen trodde man nämligen på flera gudar och även om högtiderna i sig hade liknande ritualer så var det inte ovanligt att hedra olika gudar. Det fanns stora gudar som Oden, Tor och Frey och det fanns även mindre gudar, till exempel alver, som beskrivs som halvgudar eller gudomliga väsen.
Britt-Mari Näsström nämner även diser i sin bok, ett kvinnligt gudaväsen som tillsammans med alverna sades njuta av en kult på senhösten för att gynna fruktbarheten i samband med årstidens ankomst. Ibland talades det även om att man kunde se guden Frey som den stora alven och gudinnan Freya som den stora disen i kalendariska offerriter.
Övrigt finns det inte mycket information att tillgå kring detta specifika blot, eftersom det skedde i hemmet och oftast enbart i närvaro av familjens medlemmar. Men att det offrades till alverna i hopp om fred och fruktbarhet återkommer och nämns även av Folkloristen Tora Wall i en föreläsning vid Stockholms Universitet.
Slaktens tid
Höstens tid var för övrigt slaktens tid och de offringar som skedde under denna årstid hade ofta någonting att göra med slakten. De flesta skildringar av detta talar om en stor gemensam måltid där djuret i fråga styckades, lades på en glödbädd, täcktes med heta stenar och slutligen med jord för att tillagas ordentligt. Dessa stekgropar, seydi, var dock inte ovanliga och förekom även i oandliga sammanhang.
Libationsoffer var också vanligt förekommande. Det tillhör en av de allra äldsta former av offer och går helt enkelt ut på att hedra gudarna genom att offra drycken, antingen direkt på marken eller på ett specifikt föremål. Mjöd och öl användes ofta vid rituellt drickande. Speciellt Mjödet som ansågs vara gudarnas dryck.
Något som verkar gemensamt för dessa offerriter var att dödandet av ett levande djur ansågs vara det förnämsta av offer och står för ritens innersta väsen. Britt-Mari Näsström skriver till och med att religionens innersta kärna tycks utgöras av lidande, blod, offerdöd och rituellt ätande av offret.
Ja, som ni märker finns det väldigt mycket att berätta om dessa fornnordiska traditioner och det här var enbart en liten del av denna fantastiska mytologi. Men vi hoppas att det kanske har väckt ett intresse eller lärt dig något nytt om ett förkristet Sverige. För dig som skulle vilja prova på att utföra ett blot i modern tid så har Nordiska Asa-samfundet, Sveriges största samfund för asatroende, en guide på sin hemsida som du hittar HÄR.
Den här artikeln publicerades först i Livsenergis medlemstidning nr 14 2022.