I går när jag var ute och gick i ruskvädret fick jag syn på ett vackert, färgsprakande rönnbärsträd och bestämde mig för att plocka några kvistar och ta med mig in och sätta i en vas. Men innan jag plockade dem så var det någonting som höll mig tillbaka, en tanke om att ”om jag plockar med mig rönnbär in så betyder det att jag ger efter och erkänner att sommaren är slut och att hösten verkligen är här”.
Och det var en deppig tanke.
Jag bestämde mig ändå för att ta med mig några kvistar, men på vägen hem funderade jag över min nyfunna insikt. Är det så att vi gör livet svårare genom att vi försöker sträva emot det oundvikliga, försöker klamra oss fast i förgängliga ting som oavsett hur mycket vi än försöker kommer att försvinna? Blockerar vi flödet genom att in i det sista förneka det oundvikliga?
Skulle det vara så att livet skulle bli lättare att leva om vi istället för att klamra oss fast och envist försöka stå emot skulle OMFAMNA det som sker? Att istället tillåta oss vara i flödet, jobba med det, istället för att försöka simma mot strömmen.
När vi simmar mot strömmen blir vi snabbt uttröttade, dränerade på energi. Tillåter vi oss däremot att åka med strömmen, följa flödet och kanske till och med aktivt ta några simtag framåt kan kan vi få mer energi och uppnå mer, med mindre ansträngning.
Budskapet denna vecka är alltså:
Sluta klamra dig fast, släpp motståndet och tillåt det oundvikliga att ske. Slappna av och följ med strömmen. Jobba med dig själv, med din energi. Lita på att allt som sker är för det högsta bästa 💫
Stor kram/ Sofia