”De flesta människor vaknar inte helt plötsligt upp och är upplysta”

När man läser Pam Grouts böcker kommer man på sig själv med att undra om hon inte är en av världens härligaste människor – och jo, efter att ha pratat med henne vid inte mindre än två tillfällen kan vi konstatera att så är fallet. Bakom den vackra, trygga, humoristiska och varma ytan kan man dock ana en underliggande sorg. För snart två år sedan avled nämligen Pams dotter Taz plötsligt, och livet slogs i spillror. Pam är dock inte den som viker för svåra samtalsämnen och i intervjun med Livsenergi berättar hon om chocken, sorgen, vägen tillbaka och hur hon är ett levande bevis för att Kursen, som hennes nya bok En kurs i mirakler - Avkodad handlar om, verkligen fungerar.

Har du läst någon av Pam Grouts tidigare böcker, exempelvis Tacksam, lycklig & rik, E i kvadrat eller E i kubik, så vet du att de brukar innehålla experiment så att läsaren själv ska kunna uppleva skillnaden i hur de mår och påverkas när de aktiverar de verktyg hon delar med sig av. Hennes nya bok En kurs i mirakler XXX är inget undantag.

– Jag vill visa att saker händer med andlig praktik, säger hon. Läsarens egna upplevelser blir till bevis för på att det fungerar.

I oktober 2018 fick den levnadsglada, sprudlande Pam verkligen anledning att testa hur pass fast förankrad hon var i sina egna övertygelser, då hennes älskade dotter Tasman hastigt avled av brusten pulsåder i hjärnan, bara 25 år gammal. Livet rämnade under henne när det hände, men sedan dess har hon rest sig igen och på hennes blogg kan man läsa hur hon fortfarande har kontakt med sin dotter. Pam och Taz, som hon kallades, kommunicerar dagligen och dottern tillkännager sin närvaro genom små tecken.

– Taz känns väldigt närvarande, hon finns inom mig, förändrar mig, vandrar genom världen med mig, säger Pam.

Gör du på något speciellt sätt för att komma i kontakt med henne?

– Jag tror helt enkelt det handlar om att be om kontakt, och att hålla sinnet öppet. Taz kommer till mig i mina drömmar och ibland kommunicerar vi genom min dagbok. Hon är en del av allt jag gör, fortfarande högst levande för mig, men på ett annat sätt än förut.

Att förlora ett barn är verkligen det värsta en förälder kan råka ut för, men istället för att gå under har Pam valt att försöka glädjas åt att de ändå fick 25 fina, kärleksfulla år tillsammans. En annan strategi som har hjälpt henne genom den svåra sorgen är att acceptera smärta, att säga ”det är okej” om alla känslor som kommer upp inom henne, hur de än ser ut.

­–  Det är okej att känna sig ledsen, arg och totalt nedslagen vissa dagar, det är okej att undra hur livet hade varit om Tasman fortfarande hade levt, och det är okej att undra om livet fortfarande är värt att leva...

Pam själv är ett levande bevis för att det krävs övning och fokus för att komma vidare i livet – oavsett hur ens verklighet ser ut – och det gör hennes senaste bok ännu mer intressant. Det faktum att hennes egen resa med Kursen faktiskt började när hon var i gravid med Tasman i sjunde månaden (det vill säga för snart 27 år sedan!) och precis hade blivit övergiven av sin dåvarande kille och tvingades sova i bilen, får en verkligen att tro att livet vi lever inte har någonting som helst med slumpen att göra. Kursen hjälpte Pam tillbaka på rätt köl igen, och sedan dess har hon börjat om med lektionerna den första januari varje år.

Varför gör du den om och om igen?

– De flesta människor vaknar inte helt plötsligt upp och är upplysta, som Eckhard Tolle. Vi behöver traggla, fortsätta öva dag efter dag.

Hur ser din egen rutin med Kursen ut?

– Jag stiger upp och läser dagens lektion. Sedan skriver jag lite i min dagbok, reflekterar över hur livet ser ut, och mediterar därefter en stund över lektionen i fråga.

Har du någon favoritlektion?

–  En av mina favoriter är ”Jag skulle kunna se frid i stället för detta”, som påminner mig om att allt vi ser är en reflektion av vårt inre. Man måste hela tiden vara medveten, för alla våra tankar skickas direkt ut i universum. Ändra sinnet så att det öppnas upp för allt det vackra i världen, sluta fokusera på det negativa. Alla har ett val, jag väljer att fokusera på lycka och möjligheter,

Trots att det är så många år sedan hon började med Kursen säger sig Pam inte vara någon expert, utan kallar sig hellre för sökare.

– Genom åren har jag utforskat allt från frigörande andning, ho’oponopono och knackning till Abrahan-Hicks och Byron Katies The Work. Jag återvänder hela tiden till Kursen, för att – tja, det verkar vara min väg, helt enkelt.

Text: Sofia Ekholm