De senaste veckorna har jag blivit uppvaktad av otaliga propåer om att se till mina egna behov av inspiration, att utvecklas och växa. Jag har tänkt att det säkert tillgodoses av mitt jobb, men varje gång jag öppnar dörren och släpper in nya tankar och kreativitet känner jag mig gladare, piggare och mer mig själv. Den där versionen av mig som är i flöde, nyfiken och full av liv. Jag gillar henne mycket bättre än den som sitter fast vid datorn, tyngd av allt stort och smått som behöver göras och aldrig blir klart.
Så varför gör vi inte oftare det som får oss att spira av glädje? Varför nöjer vi oss med att överleva när vi egentligen vill leva? Det finns många svar på den frågan, men bekvämlighet och begränsande tankar är nog två av de vanligaste.
Bekvämt, eller?
Det är lätt att fastna i vardagens harvande, att gömma sig bakom ”måsten” och rutiner tills man glömt vad som får en att känna sig levande. Men det är en bra idé att nu och då reflektera över varför vi gör så. Det kan mycket väl vara en försvarsmekanism, en flyktväg, ett sätt att undvika något inom oss.
Att stanna i sin bekvämlighetszon kan kännas tryggt, men där händer inte magin! Där utvecklas vi inte. Frågan är vad vi egentligen värderar högst – det trygga och förutsägbara eller det inspirerande och okända?
Osynliga skygglappar
Jag har alltid trott att jag haft tillit till min förmåga att skapa det jag vill. Men i arbetet med Handbok i skuggarbete av Charlie Morley inser jag något nytt: min tillit gäller bara så länge jag håller mig nära min bekvämlighetszon.
Så fort jag kommer lite längre ifrån den finns det många begränsande tankar som lägger band på mig:
♥ Vad ska andra tänka?
♥ Det är inte läge att sticka ut för mycket.
♥ Vem är jag att tro att jag kan få något att flyga?
Allt det är i själva verket mina skuggor som talar – de delar av mig som jag en gång gömt undan för att passa in.
Vän eller fiende?
Skuggan är inte farlig, säger Charlie, den vill bara bli sedd. Och för att få uppmärksamhet sätter den krokben för oss då och då. Det bästa är att omfamna skuggan och bli vän med den. Då börjar livet röra sig igen och krafter vi har glömt att vi hade hittar tillbaka. I ett liv med skuggan vid din sida har du mer energi, skaparlust och kan se klart.
Så för egen del har Charlie – i ett samtal på 45 minuter – fått mig att inse att det är dags för ett nytt kapitel i självutveckling. Ögonbindeln är avtagen, jag ser mina begränsande tankar och känner att det här behöver jag städa upp. Jag är värd mer!
Blir du nyfiken? Läs om boken, lyssna på vår intervju med Charlie och se om det kan vara något för dig. Jag tror skuggarbete kan vara en katalysator för en nytändning. Och vore inte det passande nu när vi stänger år nio och öppnar dörren till ett helt nytt år ett?! Jag hoppas att Charlies bok ska inspirera många att dra bort skynket, välkomna skuggan och fyllas med mer livsglädje.
Varma vinterhälsningar,
Alexandra Jerselius
