Acceptans
som en ljummen bris vid själens strand
som att vila blicken vid en gyllne horisont
som att andas fri
Det är stunderna när krav, förväntningar, villkor
ja, till och med bönerna fyllda med önskningar tystnar
för att låta det som ÄR vara.
Det är bortom ”gilla eller ogilla läget”
Det är icke uppgivenhet eller resignation
Det är bortom motsättningar
Bortom tankens tendens att ställa det ena mot det andra.
Det är stunderna när slagorden om rätt och fel tystnar
när tankarna om rättvist och orättvist upplöses
då när till och med önskan om drömmars uppfyllelse lämnar mig ifred
och ger plats åt det som är
Acceptans
Då när jag inte bekämpar mig själv,
vare sig upphöjer eller förnekar
och inte ens tycker att jag borde bli ”bättre” på någonting,
vilket så lätt kan bli ett förtäckt avvisande av den jag är
Det är precis där – just i acceptansens reservationslösa famn
som jag får nya ögon;
det är bara då jag kan se med kärlekens ögon och tala med ömhetens tunga.
Och det är precis där som något öppnar sig för en djupare förvandling
djupare än allt jag ville förbättra; allt jag var otillfredsställd med av mig själv och livet.
Det är då det sker.
Det som kanske var där från början.
Det blir synligt.
För det får finnas i acceptansen.