Det är söndag morgon i början av september. Igår sken solen klarblå på himlen. Idag har vi lite skymoln, men den är lugnt och skönt. Tyst. Havet är blankt och Bianca (min underbara söta Lagotto som ständigt utmanar mig) och jag ska ut på promenad. Det gör vi varje morgon, så jag har full koll på vädret, på vindarna, på när blåbären är stora men har tappat lite i smaken, när lingonen övergår från beska till syrligt goda.
Innan jag går frågar jag Fredrik, min man, om han kan tipsa om ett sommarprat jag kan lyssna på. Jag brukar vara utan ljud i öronen på våra promenader för att ha fullt fokus på Bianca och naturen, men idag är jag sugen på något annat.
Men inte vad som helst. Förra söndagen fick jag ett tips som var så klockrent just för mig – Tareq Taylors sommarprat – att det fyllde mig hela dagen och kanske även dagen efter det. Idag var jag sugen på något likadant.
Det blev Niklas Strömstedts sommarprat. Min man prickade rätt. Jag har just lyssnat färdigt och har blivit ett fan. Ett fan av män som är nära. Nära livet, nära äktheten, nära känslorna, nära orden, men ändå med en distans till sig själva. Under den dryga timmen programmet varade fick jag skratta, bli arg, ledsen och förundrad över hans berättartalang. När jag lyssnar på dessa fina berättelser blir jag glad och hoppfull. Jag tänker att människor som vågar vara nära livet och visa sin känslighet är viktiga ambassadörer för det samhälle vi vill leva i. Nu råkar båda de jag nämner vara män. Det var kanske det jag behövde få en extra puff av. Jag har en idé om att kvinnor är mycket bättre på att vara nära livet. Oavsett om det stämmer eller inte, ni är alla viktiga. Tack för att ni vågar er fram.
Nu sitter jag på min balkong. Det är krispigt i luften men tillräckligt varmt för att sitta utomhus i träningskläder, raggsockar och en tjock tröja. Trots att klockan nu har passerat 10 är det fortfarande lugnt. Söndagar är bäst. Så otroligt sköna, om man tillåter de att vara det.
Jag har njutit av en frukost tillsammans med mina tankar. De har mest florerat kring människor och hur mycket jag uppskattar Tareq, Niklas och alla andra som är lika modiga, och hur gärna jag vill vara en av dem. Att våga visa mig sårbar, att våga visa hur jag väljer mitt liv, och med det kanske vara en aha-upplevelse för någon som inser att ”det finns fler som jag”. Eller vem vet, kanske en inspiration till att titta inåt en gång till, med nya ögon, och lära sig något nytt.
Sanningen är den att Livsenergi (bokklubb och förlag) är mitt verktyg för att vara allt detta. Jag kanaliserar mestadelen av mina reflektioner, insikter och tankar om inre utveckling till Livsenergi och de tar sig uttryck här på olika sätt, mest konkret kanske i de böcker vi ger ut. Jag tar mitt uppdrag att välja böcker till våra medlemmar på stort allvar. Varje bok ska bidra till att öppna nya inre dörrar, helst för så många som möjligt, medlemmar och läsare som är nyfikna på det inre i oss människor. Det är där vi kan mötas på ett sätt som är äkta bortom floskler och normer.
Jag vet att många medlemmar uppskattar våra böcker väldigt mycket, vilket jag är så tacksam för. Men jag inser också att det finns mer att ge. Jag går här med alla mina tankar, idéer och känslor, men de förblir i mitt huvud, eller ingjutna i bokvalen. Så jag tänkte göra ett nytt försök med den här bloggen på Livsenergi.
Jag besitter säkert magi inom mig precis som du och alla andra. Jag kan säkert utföra healing och reiki som jag har påbörjat utbildningar inom, eller se saker bortom det fysiska i världen. Och det säger jag för att jag tror innerligt att alla har den förmågan om de vil. Men det är inte där min klarhet ligger – den ligger närmare det mer vardagliga i livet.
Hrm, det kanske låter lite trist? Men då får det nog göra det. Vardagen undslipper ingen och i min värld är det då vi lever – varje dag, varje minut, varje sekund. Jag hoppas att jag kan bidra med lite vardagsmagi. Den kanske lyfter ibland, dämpar ibland. Ger en insikt här och där. I magin ligger det frö som leder till inre utveckling, oavsett vad det handlar om.
Njut nu din söndag <3.
Vi hörs snart.
Varma hälsningar,
Alexandra Jerselius