Häromdagen satt vi hela familjen i bilen på väg hem från sportlovssemestern. Vi har en liten tradition (som jag infört) att den som kör får bestämma över radion, om än inte vara enväldig. Min man körde (så klart) och därmed var det sport i högtalarna – Vasaloppet för att vara mer precis. (Jag har insett att jag måste kräva att få köra lite oftare för att få spela min musik… För i vår familj sätter vi oss helt naturligt på våra respektive platser, han bakom ratten och jag bredvid.)
För en gångs skull var vi några stycken som lyssnade på radion, bland annat jag och min 14-årige son. Reportern intervjuade en kvinna som lät både stolt, lite finurlig och glad. Hon berättade om när hon och hennes väninna klädde ut sig till kända manliga profiler för att åka Vasaloppet. Det var nämligen förbjudet för kvinnor att delta. Detta var 1978, bara 41 år sedan. Jag var 4 år.
Min son förstod ingenting och tyckte att det var jättekonstigt att kvinnor inte fick delta. Vi pratade vidare om hur kvinnor i alla tider har ansetts vara mindre värda än män med andra och färre rättigheter, att vi inte ens fick rösta förrän 1919. I år är det exakt 100 år sedan lagförslaget om kvinnlig rösträtt gick igenom! Värt att fira! Eller…?
Vårt samhälle gör en massa bra saker för jämställdheten om än det finns otroligt mycket kvar att göra. Jag VILL se det positiva i utvecklingen. Samtidigt slås humöret ner både nu och då. Det beror för min del inte så ofta på att kvinnor förfördelas på arbetsplatsen, har lägre lön osv. Det är ett problem, absolut, men det kommer inte lösas helt och hållet med regler och kvoteringar.
Det stora problemet är det som är svårare att se, det som lurar under ytan, i varje cell av människan – man som kvinna. Vi kan ha starka åsikter om jämlikhet i diskussioner och ”när det gäller”, men hemma i vardagen faller vi in i våra roller, pratar till varandra och till våra barn (!) på ett sätt som överför den här inpräntade synen på man respektive kvinna, våra roller och ansvar till nästa generation, så som våra föräldrar gjorde, generationen innan dess osv. Vi blir nog bättre, men i det här avseendet har vi mycket kvar att göra.
Detta händer i Sverige och vi tycker att jämställdhetens takt är långsam. Tänk då på de 10 värsta länderna i tabellen ovan. Vilken enorm viljekraft och styrka det krävs för att göra förändringar där. Jag beundrar alla eldsjälar som riskerar sina liv och anseende för ett rättvist samhälle.
Jag tror på barnens generation!
Vi har en möjlighet att påverka hur vi ser på människan genom att föra sunda tankar vidare till våra barn och se till att det nya normala är att tycka ojämlikhet är onaturligt och jämlikhet en självklarhet – mellan kön, etnicitet, religion, sexualitet osv. Vi måste börja leva vår jämlikhet – på alla plan. Våga säga till när någon klantar sig. Rätta oss själva när vi inser att vi bidrar till fel sak med våra ord och handlingar. Ställa jämlikheten tillrätta i hemmet …
Jag firar gärna den 8 mars för att lyfta kvinnan så länge den behövs lyftas någonstans på vår planet. Men drömmen är att det inte ska behövas. En dag står vi alla lika inför livet och allt vad det för med sig. Då lyfter vi människan istället.
Som vanligt – allt börjar med oss själva, den enskilda människan.
Varma kramar
Alexandra
P.S. 1 – Lite kuriosa: Vasaloppet öppnades upp för kvinnor i grenen Öppet spår när det startade 1979. 1981 upphävdes förbudet mot kvinnor i själva Vasaloppet. Då utmärktes de snabba damerna med titeln ”Första dam i mål”, för vi kunde inte vinna något förrän 1996 då en särskild damklass infördes. Det är alltså endast 23 år sedan denna självklarhet blev verklighet.
P.S. 2 – I julas såg jag serien Systrar 1968 på SVT. Den kan varmt rekommenderas.
