Ett solkysst, magiskt ögonblick

Jag kände mig upphöjd, något övermänsklig och samtidigt hämningslöst ödmjuk inför livet.

Att sätta ord på sin inre resa är inte helt lätt. Det är så många saker som har spelat  roll på den vägen jag har vandrat. Men någonstans började det ändå så klart.

Livet efter 30 har varit mer solstänkt än livet innan dess. Idag känner jag inte alltid igen mig själv från förr. De åren från baby till vuxen kvinna var ett sammelsurium av känslor - mindre lättsamhet och glädje, mer eftertänksamhet och osäkerhet. En chef sa en gång till mig ”du borde ta jobbet lite mindre allvarligt”, och det beskriver ganska bra hur jag var då. Lite “troubled” om än med stark vilja, självständighet och drivkraft att gå min egen väg.

Kärleken förändrade allt

När jag var 26 år träffade jag min stora kärlek. Efter något år, när vårt förhållande nått en nivå där vi var jämlika - lika kära i varandra, lika respektfulla mot varandra - hamnade jag i en svacka, och jag förstod inte varför. Allting var ju perfekt! Men jag var rädd. Rädd för att ta emot kärlek. Jag visste alltför väl hur det ofta går med kärleksrelationer - de bryts, smärtsamt.

Tack och lov hade jag en stark drivkraft åt rätt håll - det jag kallar för mitt “Spirit Bee” - och gjorde ett av min allra viktigaste val i livet. Jag sa till mig själv ”Du måste ta reda på vad denna känsla av nedstämdhet och tvivel bottnar i. Är det kärleken till din sambo som du tvivlar på eller är det något annat som spökar.” Ganska snart insåg jag att det var demoner från förr som skulle rensas ut.

Min första healingsession

Jag tog min uppgift på fullaste allvar och funderade mycket. Under samma period  träffade jag en kollega som tipsade mig om ”världens bästa healer”. Lite skraj och osäker gick jag till henne och lade mig på en brits. Under 90 minuter berättade hon en massa värmande saker för mig, om mig själv, om min partner och hans kärlek till mig och om vår framtid tillsammans. När jag gick därifrån hade jag fått med mig en vacker försäkring om att jag var på helt rätt plats i livet, med helt rätt man. Hon gav mig tryggheten att våga släppa delar av min oro, vilket var viktigt för att kunna fokusera på rätt saker. Det här var mitt första möte med en healer - dock inte den sista. Men ett viktigt steg i min inre resa.

Yogan - min bundsförvant

Under denna sökande period började jag praktisera ashtanga yoga. Det var inte det minsta trevligt i början, men av någon anledning visste jag att det här var viktigt för mig, så jag värkte in yogan i min själ under ett år innan den var för alltid fastetsad. Där och då, i min känslomässiga storm, blev yogan en plats att finna ro, att grunda mig i min fysiska kropp, utmana mina tankar, och utifrån det arbetet börja tycka om hela mig. Senast häromdagen slog det mig jag att ”jag känner mig pånyttfödd efter varje gång jag har yogat”. När jag inte yogar så är det som att hela livet och varje cell snörps ihop, spänns och tajtas till.

I min jakt efter läkning, lugn och ro i mitt känsloliv fortsatte jag att prova på olika saker som aromaterapibehandling, självhjälpskurser, meditation, kundaliniyoga, andningsövningar och mycket mer. Och jag fick med mig något speciellt på vägen varje gång, om inte annat byggde jag upp en inre styrka för att ta itu med det som skulle spela störst roll i min nya livsfas - att utforska min relation till mina föräldrar.

Att vakna upp till livet

Under de närmaste åren vaknade jag successivt upp till till mitt liv. Med öppna ögon ville jag forma det själv. Jag behövde fortfarande en del svar för att kunna slippa gammalt groll och det var en process som tog många år. En milstolpe i detta var mitt första möte med ett medium.

Jag hade fått tre barn, var egenföretagare och arbetade jämt. Stressen i livet var påtaglig och den åt mig till frukost, lunch och middag. Av en händelse tipsade en kollega mig om en fin kvinna som jobbade som medium. Jag hade aldrig tidigare vågat träffa ett medium eftersom jag var rädd att hon skulle se saker om mig som jag inte ville veta, alltså livrädd för att få dåliga besked. Men helt plötsligt var jag inte rädd längre. Snarare var jag redo - än en gång - att ta ett nytt kliv i livet. Mötet med mediumet ägde rum per telefon och var inte alls som jag hade tänkt mig. Jag fick varken tips på hur jag skulle hantera stressen i livet eller vetskap om några dolda hälsoproblem. Men hon visste uppenbarligen precis vad jag behövde. Istället bjöd hon på en enorm visdom om livets viktiga delar - utan pekpinnar, utan predikan. På något finurligt sätt fick hon mig att se det viktiga i livet bortom arbete, kamp och stress. Som exempel lyfte hon fram min fantastiska familj, berättade om varje barn, hur de mådde, vad de tyckte om, om de var trygga och mådde bra och om deras framtid. Hon berättade om min man och gav mig trygghet i frågor som jag själv kände mig osäker kring. Hon gav mig ett nytt perspektiv på det jag hade skapat - en välmående familj där jag var inkluderad. Den insikten var livsomvälvande.

Så, hur var första mötet med min inre livsenergi?

Jag skulle kunna fortsätta berätta om fler händelser och upplevelser, för det är många bäckar små som har drivit mig fram till den livsuppfattning jag har idag. Min livsenergi har byggts på och fått mer kraft för varje möte med medium, healers, handtydare och tarotläsare, för varje kurs jag investerat i, som yoga, reiki, Joe Dispenza, mediumkurser och annat.

Men frågan jag skulle svara på med denna artikel var: Hur var ditt första möte med din inre livsenergi? Jag tolkar det som det första tillfället då jag kände mig upphöjd, något övermänsklig och samtidigt hämningslöst ödmjuk inför livet.

Lite förvånande skedde detta på en skogsstig under en joggingtur. Jag hade sprungit ett lopp under helgen och var helt tagen av kicken jag fick av att lyckas springa långt. Så när måndagen kom satte jag på mig mina joggingskor och sprang 15 km till dagis för att hämta barnen.

På krönet av sista backen, strax innan jag var framme, förändrades allt. Solen strålade i mitt ansikte, glädjetårarna strilade ner för kinderna och mitt hjärta öppnades, bultade varmt och pulserade ut i hela kroppen. Jag var med om en förlösande känslomässig frigörelse och det enda som fanns i mina tankar var ”Om jag skulle dö här och nu skulle jag dö lycklig och hel. Ingenting fattas mig.”.

Jag kände ren kärlek till ALLT. Det fanns ingen oro, ingen rädsla för någonting, ingen stress. Det är en omöjlig känsla att beskriva fullt ut, men det är inte nödvändigt eftersom den gjorde sitt jobb och gav mig en vändpunkt i livet.

Jag vet att livet är så mycket större än det jag ser med mina ögon, och det vill jag påminnas om varje dag. Dessa inre upplevelser - små som stora - är mina stjärnfall på vägen som får mig att fortsätta på mitt spår, återtända gnistan och fylla på min livsenergi.

Alexandra Jerselius
Namaste ♥

Pst! Missa inte nästa berättelse! Då är det någon annan som delar med sig - kanske någon du känner igen! Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev =).