Så många viktiga dagar har passerat sedan jag sist skrev.
De tysta dagarnas transformation.
Äntligen har tjälen gått ur marken
och jag känner så tydligt hur min själ får nytt liv.
Nytt hopp. Nytt ljus.
Min frusna själ expanderar igen.
Skrivardagarna i retreat blev min korsväg
inför påskens mysterium.
Lidandet; våndan att inte finna orden, att känna förvirring, vilsenhet och oro
”Kommer något stort och bra förlag någonsin förstå mig?”
”Kommer jag aldrig mer loss?”
Det där eviga, lite lömska begäret, som fastän jag inte vill erkänna det,
längtar efter ett världsligt erkännande.
Som längtar efter att lyckas.
Döden; att i förtvivlan och tvivel ”ge upp”, att ge efter för krampen
och överlåta sig till något större.
Tystnaden, Ingenting-heten, Tomheten….
”Kommer jag någonsin att skriva igen?”
Väntan utan svar.
Mälaren som låg spegelblank.
I vyn fanns ett outtalat löfte om uppståndelsen.
Ordlös är kallelsen tillbaka till min själs ton.
Bara så
Som en spegelblank sjö.
Vi kan bara vara de vi är.
Själens sanna passionen och livets syfte hör samman.
Kreativitetens och pånyttfödelsens rytm kan inte forceras.
Men nu har tjälen gått ur marken
och nästa år ska jag komma ihåg att
min frusna själ inte skriver.
Så är det bara – för mig.