0 kr

Du har inga produkter i varukorgen.

Inlägg taggade ‘framgång’

Tjälen har släppt i min själs marker

Så många viktiga dagar har passerat sedan jag sist skrev.
De tysta dagarnas transformation.
Äntligen har tjälen gått ur marken
och jag känner så tydligt hur min själ får nytt liv.
Nytt hopp. Nytt ljus.
Min frusna själ expanderar igen.

Skrivardagarna i retreat blev min korsväg
inför påskens mysterium.
Lidandet; våndan att inte finna orden, att känna förvirring, vilsenhet och oro
”Kommer något stort och bra förlag någonsin förstå mig?”
”Kommer jag aldrig mer loss?”
Det där eviga, lite lömska begäret, som fastän jag inte vill erkänna det,
längtar efter ett världsligt erkännande.
Som längtar efter att lyckas.
Döden; att i förtvivlan och tvivel ”ge upp”, att ge efter för krampen
och överlåta sig till något större.
Tystnaden, Ingenting-heten, Tomheten….
”Kommer jag någonsin att skriva igen?”
Väntan utan svar.

Mälaren som låg spegelblank.

I vyn fanns ett outtalat löfte om uppståndelsen.
Ordlös är kallelsen tillbaka till min själs ton.
Bara så
Som en spegelblank sjö.
Vi kan bara vara de vi är.

Själens sanna passionen och livets syfte hör samman.
Kreativitetens och pånyttfödelsens rytm kan inte forceras.
Men nu har tjälen gått ur marken
och nästa år ska jag komma ihåg att
min frusna själ inte skriver.

Så är det bara – för mig.

Bara vara sig själv

Tänk om jakten på utveckling, berömvärda prestationer, framgång och erkännande
är det som, kanske, mest får oss att gå vilse i världen?
Det är lätt att hålla med när vi tänker på jakten i termer av världsliga ting.
De flesta vet att t ex materiell standard inte är en garanti för lycka.

Men jakten på utveckling, berömvärda prestationer, framgång och erkännande
smyger sig också lätt in i de psykologiska och andliga sfärerna.
I strävan efter ökat medvetande,
– som i grunden är god och kanske nödvändig för mänsklighetens och vår planets överlevnad –
bevittnar jag också mångas föreställningar som skapar önskningar, inre stress och krav –
både på sig själv och på andra.
Jag hör så ofta:
”Jag borde inte ha ont, borde inte bli arg, borde inte bli ledsen etc
– jag borde se …
– jag som ägnat så mycket tid åt andliga discipliner …
– jag som är så medveten ….
– som har jobbat så länge med mig själv ..
och
– hon som är så andlig borde väl ändå inte …

Det gör ont i mitt hjärta att höra de ”övermänskliga kraven” –
och hur obarmhärtig jakten på ”andliga prestationer och framgång”  kan bli.

Och jag minns min egen strävan, mitt eget frenetiska sökande,
min egen dröm om att ”göra skillnad” för andra på deras väg till självkännedom.
Så med ömhet förstår jag…
och tänker att ”Allting har sin tid” …

Nu dansar jag mer än söker,
njuter mer än strävar,
är mer än gör.

Och kanske är det min utkomst av alla böner jag har bett?
Kanske är det resultatet av alla tusentals timmar jag har mediterat?
Och lika många timmar som jag har vänt ut och in på mig själv i terapi?

Eller kanske är det mitt intresse för kvantfysik som har gett mig danslusten tillbaka?
Och känslan av att röra mig fritt mellan himmel och jord?

Eller så är det bara åldern?
Allting har ju sin tid, som sagt.