Det är söndag i mitten av april. Jag sitter och skriver för nästa tidning för att komma ikapp och förbi mig själv så att jag kan resa på semester om någon vecka. Med en varm kopp te, hjärtsallad med hummus bredvid datorn och regnets smatter utanför har jag precis skrivit lite i min kalender. Jag försöker följa Mindy Pelz 30-dagars cykel i Fasta som kvinna och har uppdaterat mig om var jag är någonstans. Har just missat 5 dagars manifestationsfas, så jag kan inte anses allt för seriös med det. Men hon har väldigt bra recept, så det blir något gott till middag. Jag har också dragit mitt kort för dagen ur Visdomskort för manifestering och ombeds idag Ha tilltro (det gula kortet). Jag måste säga att de här korten verkligen passar mig. Så enkla och bra. Äntligen drar jag kort för dagen!
Plötsligt ringer telefonen. Den som ringer har en bred norrländsk dialekt och presenterar ett namn som jag med ens känner igen. Det är en välkänd svensk artist och han ställer frågan lite trevande om han kan få köpa en bok av Sadhguru av mig. Vårt samtal pågår i ca 10 minuter och vi pratar om dagblindhet, Sadhguru, filosofi, intellektet och vikten av humor i all seriositet. Ett väldigt fint och oväntat samtal denna söndag!
Samtidigt är min egentliga uppgift idag att skriva en krönika som har med förankring att göra – den inre förankringen i samspel med nervsystemet som skapar trygghet och harmoni. Jag tänker att jag känner mig ganska harmonisk, men inser att det är en illusion. Under lång tid har jag jagat mig själv och levt i stress för att få allting att klaffa så att jag kan leva det liv jag önskar. Dagens tankepussel känns lite spretigt, men innehåller många delar som jag kan relatera till periodens bok Förankrad av Deb Dana.
Nervsystemets uppgift är att ”ta emot och förmedla signaler från och till kroppens olika sinnen och kroppsdelar”. Men ibland överreagerar det, vilket får oss ur balans. Resultatet blir stress, ångest, oro och andra känslomässiga utmaningar i livet. Men det finns metoder för att träna vårt nervsystem att sluta överreagera och bemöta världen med större trygghet. Den teknik som Deb Dana gör tillgänglig för oss är uppenbarligen väldigt effektiv. Dana beskriver den som ”Konsten att känna sig trygg nog att förälska sig i livet och ta de risker det innebär att leva”.
Visst är det både poetiskt och klokt? Tillbaka till min illusion så tycker jag att jag vågar leva. Men om jag ska syna det i sömmarna så håller stress, onödigt mycket oro och en viss avsaknad av tilltro mig säkert tillbaka. Det här är något jag måste utforska. Tack och lov har Dana en mängd övningar i sin bok som kan hjälpa mig på vägen!
Jag finner mig själv undra över den röda tråden mellan det oväntade samtalet, tilltro och jakten på att komma ikapp mig själv, och det känns som att det finns ett budskap här: ”Bjud in mer lätthet i livet, få lite distans till dig själv och ha tilltro till det som erbjuds så följer mer flow.” Det får bli min affirmation för denna period. Varsågod och använd det du med om du vill.
Vackra vårhälsningar,
Alexandra Jerselius