Krönikor

Att lyssna till sitt inre ger jackpot varje gång. Även när livet är som stressigast och man har svårt att hålla näsan ovanför vattenytan kan fem minuter med själen göra underverk. Kanske speciellt då. Jag skriver denna krönika när planeten mars har stannat upp, omringad av böcker om änglar, överflöd och viskvinnor och inser att jag har alla förutsättningar att ta emot allt det universum har att ge.

I en värld som vår, där vi söker det goda i ett snår av ont, är det lätt att gå vilse och tappa sin väg. Tvivlet smyger lätt inpå och dämpar tron på vår egen förmåga att lyckas. Denna slitning mellan frekvenser tär och gör det lätt att ge upp. Tack och lov har vi hoppet. Hoppet är det sista som överger oss, och den minsta gnista kan göra den största skillnaden.

Då, våren 2016, tog jag ett stort kliv ut ur bekvämlighetszonen och in på fullständigt okänd mark. Jag hade aldrig scoutat böcker tidigare, jag visste inte vad som var ”i ropet”, jag hade inte ens en aning om vidden och djupet av vad andlighet och esoterism kunde vara. Ändå var jag helt orädd. En inre visshet och känsla av mening bar mig.

Både du och jag vet att vårt medvetande har flera oupptäckta nivåer. Det är ett ämne som fascinerar många (Deepak Chopra) och frustrerar andra (mig). Det är så svårt, och jag vill tacka alla medvetandepionjärer som fortsätter sträva efter klarhet kring hur medvetandet fungerar. På så vis kan jag hänga på lite mer harmonisk.

Idag är en ny dag, en ny början. Varje gång vi vaknar är vi med om en nystart. Vi har gåvan att börja om – om och om igen, i all evinnerlighet. Vilken förmåga vi besitter! Glöm den aldrig. Den är din ledstång, ditt verktyg, ditt hopp, din framtid!

Tron på en evig själ och en existens efter den tid jag har här på jorden har fundamentalt förändrat min syn på livet och döden. Visst kan den skrämmas ändå, men förhoppningen om att kunna kommunicera med mina nära och kära även när jag har lämnat den fysiska kroppen håller ångest, oro och rädsla borta.

Ibland är det svårt att se sig själv, sina mönster och beteenden, och istället köra över sina behov. Då är det extra fint att få input från annat håll. Den spontana och härliga vägledningen jag fick av Jessica och Lorriane är ju inget man kan räkna med varje dag eller vecka, utan det bästa är att hitta ett sätt som är pålitligt och funkar för en. Det här är en anledning till att vi föll pladask för boken Tarot som livskompass.

Våra inre slitningar gör sig påminda olika mycket under olika perioder. Just nu tror jag att många brottas med ekorrhjulet igen. Egentligen är ju då tiden idealisk för att stanna upp och försöka finna naturens rytm, hitta mening i att vi är där vi är och komma över dessa inre konflikter.

Två personer som lägger stor vikt vid det är Lorriane Anderson och Juliet Diaz, de följer häxans årshjul och firar varje högtid. I denna häxans värld finns mening med det mesta, djupt rotad i gammal naturnära tradition och visdom. Det känns som en trygg värld – om än den uppmanar till introspektion, skuggarbete och allt möjligt läskigt – men fundamentet finns där för att vi ska våga.

Samtalet med Marcela Lobos tidigare i veckan ligger nära i minnet och påminner mig dagligen om ett par saker, t.ex. att ”även om det tar tid så kan vi komma till en plats där vi leder med hjärtat och har förståelse och tålamod med omgivningen (och en själv) i alla möjliga situationer”.

Jag har en nära vän som jag vrider och vänder alla livets spännande frågor med. Alldeles nyligen kom vi in på det här med ”enkelhet”. Det känns väldig logiskt att den rätta vägen är den som uppfattas som enkel. Inte enkel som i ”lätt”, eller som i ”genväg”, men vägen utan onödiga hinder och kamper. Jag inser att det går att skärskåda detta i oändlighet för att komma fram till vad jag egentligen menar. Det ska inte tolkas som att jag vill undvika livets motgångar. Så länge vi simmar i livets ström kommer vi oundvikligt stöta på hinder. Men vi kan välja våra tillfällen då vi behöver trotsa flödet och simma motströms.