Krönikor

Vi vanemänniskor har en förmåga att rusa in i dagen så fort vi vaknar på morgonen och landa som en hopsjunken säck i soffan på kvällen. Det blir lätt en själlös rutin där vi låter dagen styra oss snarare än tvärtom. ”Sånt är livet” intalar vi oss, ”skönt att det snart är helg”. Men tänk om vi kunde bjuda in något enkelt nytt i varje dag, som gör skillnad till nästa!

Vi vanemänniskor har en förmåga att rusa in i dagen så fort vi vaknar på morgonen och landa som en hopsjunken säck i soffan på kvällen. Det blir lätt en själlös rutin där vi låter dagen styra oss snarare än tvärtom. ”Sånt är livet” intalar vi oss, ”skönt att det snart är helg”. Men tänk om vi kunde bjuda in något enkelt nytt i varje dag, som gör skillnad till nästa!

Vi vanemänniskor har en förmåga att rusa in i dagen så fort vi vaknar på morgonen och landa som en hopsjunken säck i soffan på kvällen. Det blir lätt en själlös rutin där vi låter dagen styra oss snarare än tvärtom. ”Sånt är livet” intalar vi oss, ”skönt att det snart är helg”. Men tänk om vi kunde bjuda in något enkelt nytt i varje dag, som gör skillnad till nästa!

Vi vanemänniskor har en förmåga att rusa in i dagen så fort vi vaknar på morgonen och landa som en hopsjunken säck i soffan på kvällen. Det blir lätt en själlös rutin där vi låter dagen styra oss snarare än tvärtom. ”Sånt är livet” intalar vi oss, ”skönt att det snart är helg”. Men tänk om vi kunde bjuda in något enkelt nytt i varje dag, som gör skillnad till nästa!

Även om viljan att skapa förändring finns, avstår vi ofta från att göra något. Vad är det som gör att vi väljer det goda, bekväma livet trots att vi vet att det leder till förfall?

Livet pågår på många plan, och vi kan röra oss mellan det yttre och det inre samt lyfta blicken för att se saker ur ett större perspektiv. Men ofta befinner vi oss i ett sammelsurium av alla måsten och önskningar och stänger dörren till det inre i rent försvar. I den röran är det svårt att se något vettigt. I en sådan virrvarrvärld ligger fokus på det yttre, på saker vi måste göra – ta hand om barnen, prestera på jobbet, ställa upp för andra, laga mat, städa – och mycket sker under tidsbrist. Vi är fast i alla krav och det är lätt att glömma bort sin inre värld.

Att lyssna till sitt inre ger jackpot varje gång. Även när livet är som stressigast och man har svårt att hålla näsan ovanför vattenytan kan fem minuter med själen göra underverk. Kanske speciellt då. Jag skriver denna krönika när planeten mars har stannat upp, omringad av böcker om änglar, överflöd och viskvinnor och inser att jag har alla förutsättningar att ta emot allt det universum har att ge.

I en värld som vår, där vi söker det goda i ett snår av ont, är det lätt att gå vilse och tappa sin väg. Tvivlet smyger lätt inpå och dämpar tron på vår egen förmåga att lyckas. Denna slitning mellan frekvenser tär och gör det lätt att ge upp. Tack och lov har vi hoppet. Hoppet är det sista som överger oss, och den minsta gnista kan göra den största skillnaden.

Då, våren 2016, tog jag ett stort kliv ut ur bekvämlighetszonen och in på fullständigt okänd mark. Jag hade aldrig scoutat böcker tidigare, jag visste inte vad som var ”i ropet”, jag hade inte ens en aning om vidden och djupet av vad andlighet och esoterism kunde vara. Ändå var jag helt orädd. En inre visshet och känsla av mening bar mig.

Både du och jag vet att vårt medvetande har flera oupptäckta nivåer. Det är ett ämne som fascinerar många (Deepak Chopra) och frustrerar andra (mig). Det är så svårt, och jag vill tacka alla medvetandepionjärer som fortsätter sträva efter klarhet kring hur medvetandet fungerar. På så vis kan jag hänga på lite mer harmonisk.