0 kr

Du har inga produkter i varukorgen.

Inlägg taggade ‘åldras’

Att leva det olevda

Ett litet stycke ur ett manus jag arbetar med:

”Hon svepte genom rummet. Hennes blodröda klänning med den generöst tilltagna kjolvidden fick tyget att likna böljande rosenblad runt Hennes ben. Hon vände sig om och såg på mig med en skälmsk blick. Lite retsamt sa Hon, fast Hon visste svaret,
– Ska du med?
Sedan log Hon och försvann utan att vänta på mitt svar. En svag, behagfull doft av Henne stannade en stund i medvetandets rum.
Det är salsakväll på Gröna Lund, tänkte jag och fortsatte att bläddra i ett magasin för damer över femtio. Den som riktar sig till ”mappies”, vilket lär betyda något i stil med ”mogen attraktiv pionjär person”; kvinnor som befinner sig i en ny och spännande livsfas. Den tid som kallas belöningstiden.
Det var ingen bra kväll. Irritationen steg medan jag ögnade genom tidningens rubriker: ”Bli livsklok”, ”Vi gick ner 45 kilo”, ”Lycka är ett eget växthus”, ”Fånga dagen med Womanoizer, 100% orgasmgaranti”, ”Klimakterietorr?”, ”12 minilyft som bromsar din ålder”, ”Väck latmasken; spring, jogga, gå – kom igång”. 
Den positiva inställningen till åldrandet kändes lika glättigt som pappret i magasinet. Jag kände inte igen mig. Det var inte mina behov man presenterade lösningar för och förlusterna kändes större än de vinster åldrandet ger.
Nej, nej, jag vet att det inte är helt sant. En del önskningar delade jag allt, fastän jag vägrade erkänna det för mig själv. Där och då. Och visst är åldrandet en befrielse om än det inte kändes så ensidigt underbart som man ville göra gällande. Frustrerad slängde jag ifrån mig tidningen och såg den flaxa som en fågel över bordet. Den landade uppslagen; som med utbredda vingar. Den högra sidan var vacker gammelrosa. Texten fet och stor. Oundviklig.

Vem är du?


Då min synskärpa inte längre är vad den var, var jag tvungen att dra åt mig tidningen igen för att kunna läsa de små, små bokstäverna längst ner på sidan.

’En dag kommer dina närmaste att försöka sammanfatta dig.
Du kan hjälpa dem genom att fylla i Vita Arkivet …’
FONUS – ett personligt avsked

Hur ska mina barn kunna sammanfatta mig, tänkte jag. Det kan jag ju inte ens själv, då min själs textil är vävd av trådar från tusentals liv. Jag är blott en fortlevande summa av många kvinnors öden och jag är bara ett enkelt anslag till de som kommer efter mig. Så vem är jag? Endast en passage? Splittrade fragment sammanbundet av en tillfällig synvilla.
Mitt i min nedstämdhet konstaterade jag att om jag dog idag så skulle jag inte vara nöjd med mitt livs sammanfattning. Jag kände att jag är så mycket mer än vad jag hittills hade uttryckt.

På sistone har Hon, allt oftare, påmint mig om det icke levda. Hennes livsglädje har fått min vardag att blekna och hennes frimodighet har fått mig att känna mig trist och tråkig. Hennes uppenbarelse uppmanar mig ständigt att leva som jag vill bli sammanfattad. Hon är min innersta natur. Hennes skratt och tårar är tidens souvenirer och Hon är min längtan till mig själv. Hon är min själs sång. Hon är rösten som kallar.

Hon är en mogen kvinna i blodröd klänning, som med en strålande värdighet och uppenbar njutning dansar salsa i högklackat ikväll – och jag måste gå dit Hon går. För att leva det icke levda.”

Sedan valde jag att under två år skriva om hur jag fann modet att hörsamma Hennes längtan – för den är ju min. Manuset, handlar om hur vi närmade oss varandra – och fortsätter närma oss varandra; hur jag blir Hon och Hon blir jag; om att steg för steg återerövra min natur. För mig handlar det inte om 12 minilyft som bromsar åldern, det handlar inte om att jag behöver 100% orgasmgaranti. Det handlar inte ens om att gå ner massor i vikt, om än jag saknar ungdomens slanka midja ibland. För mig handlar det inte om att väcka latmasken genom att springa, jogga och gå…
Nej, för mig handlade det om att låta henne – den passionerade i mig – leva det njutbara livet, fullt ut! Det handlar om att se på livet med magiska ögon. Att se skönheten och att bli passionär, snarare än pensionär.

Jag får se, kan hända blir det en bok … bara för att jag älskar att dela livsprocesserna och de små insikterna jag fått – och får – på vägen. Har i alla fall lagt pärmen på skrivbordet igen ….