Harmoni – jämställdhetens milda sång
Genom åren jag lagt bakom mig har jag både älskat och föraktat män. Samtidigt. Hemligen har jag upphöjt dem lika mycket som nedvärderat dem. Åtrått dem lika mycket som avvisat dem. Jag har utnyttjat lika mycket som blivit utnyttjad. Jag måste erkänna det. I jämställdhetens namn – inför fredag 8 Mars – vill jag avstå den, ibland överdrivna mentalitet av offer och förövare, som kan uppstå och som egentligen inte gör något annat än förstärker obalansen. Det betyder självklart inte en brist på empati för drabbade! Jag avser bara att säga att jämställdhet i sin djupaste essens är harmoni. En harmoni vi inte når genom vare sig patriarkat eller matriarkat. En harmoni vi inte når genom krig. Jag tror att vi – män och kvinnor – åstadkommer mer om vi tillsammans arbetar för ömsesidig kärlek och respekt, istället för mot varandra.
Ojämlikhetens framväxt är en komplicerad historia, vars röda tråd, löper otaliga generationer tillbaka i tiden och troligen ända tillbaka till ögonblicket för det Big Bang, när ETT delades till Yin; den feminina energin och Yang; den maskulina – aspekter som står att återfinna i varje människa – men som också manifesterats i världen som ”olika kön”. Den ursprungliga kampen om överlevnad och fortplantning har blivit maktmedel, vars historia jag bär i mina celler. Jag är vävd samman av oräkneliga livsöden; av lidelser och lidanden som påverkat mig på många sätt.
Det är historier som vi, med våra kroppar och själar, har burit fram till den tid i evolutionen när det är möjligt att lägga allt som inträffat på kärlekens altare; i kärlekens smältdegel. Nu är tiden att upprätta dem som gick före oss och bereda väg för dem som kommer efter, men ”världsfreden börjar inom oss” (som J Krishnamurti sagt). Så …
Jag vill låta historien falla, likt en vit särk som faller mjukt till golvet
och gå naken in till mitt hjärtas innerstas brudgemak.
Där väntar den Enhet jag längtat efter;
en slutlig förening mellan det manliga och kvinnliga i mig.
Där finns den stora, gudomliga romans jag sökt hela mitt liv;
där firas ett bröllop i evigheters evighet.
Där finns den helhet som gör att jag kan möta varje människa,
både man och kvinna, som sant jämbördig.
Där finns den ömhet som ser utan skuld och skam –
utan anklagelser och dömande
på all vår vilsenhet.
Där hörs harmonins milda toner; i en försoningshymn.
Tavlan ovan: ”Själskyssen”, målade jag 2011