Bara vara sig själv

Tänk om jakten på utveckling, berömvärda prestationer, framgång och erkännande
är det som, kanske, mest får oss att gå vilse i världen?
Det är lätt att hålla med när vi tänker på jakten i termer av världsliga ting.
De flesta vet att t ex materiell standard inte är en garanti för lycka.

Men jakten på utveckling, berömvärda prestationer, framgång och erkännande
smyger sig också lätt in i de psykologiska och andliga sfärerna.
I strävan efter ökat medvetande,
– som i grunden är god och kanske nödvändig för mänsklighetens och vår planets överlevnad –
bevittnar jag också mångas föreställningar som skapar önskningar, inre stress och krav –
både på sig själv och på andra.
Jag hör så ofta:
”Jag borde inte ha ont, borde inte bli arg, borde inte bli ledsen etc
– jag borde se …
– jag som ägnat så mycket tid åt andliga discipliner …
– jag som är så medveten ….
– som har jobbat så länge med mig själv ..
och
– hon som är så andlig borde väl ändå inte …

Det gör ont i mitt hjärta att höra de ”övermänskliga kraven” –
och hur obarmhärtig jakten på ”andliga prestationer och framgång”  kan bli.

Och jag minns min egen strävan, mitt eget frenetiska sökande,
min egen dröm om att ”göra skillnad” för andra på deras väg till självkännedom.
Så med ömhet förstår jag…
och tänker att ”Allting har sin tid” …

Nu dansar jag mer än söker,
njuter mer än strävar,
är mer än gör.

Och kanske är det min utkomst av alla böner jag har bett?
Kanske är det resultatet av alla tusentals timmar jag har mediterat?
Och lika många timmar som jag har vänt ut och in på mig själv i terapi?

Eller kanske är det mitt intresse för kvantfysik som har gett mig danslusten tillbaka?
Och känslan av att röra mig fritt mellan himmel och jord?

Eller så är det bara åldern?
Allting har ju sin tid, som sagt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *