Alexandras (2)
Hannah Carin Noelius (kvadrat)

Hannah Carin Noelius

Jag är en människa som rör mig i existensens många dimensioner för kärlekens och transformationens skull.

En romantiker som söker ord för omsorgen jag känner, skönheten jag ser, magin som är tillvarons verklighet och den nästan ogripbara visdom som passerar genom mitt medvetande. Jag söker också ord för min själs vemodiga hymn och det sköra i vår livsvandring. Genom mitt författarskap, som terapeut och med verktygen HumanDesign & GeneKeys hänförs jag, dagligen, av fascinerande livsberättelser.

Introduktion till Human Design

Introduktion till Human Design

Välkommen att lyssna på en intervju om grunderna till Human Design som Mathilda och Amanda på Podcasten ”Holy Crap” har gjort med mig,

Två avsnitt: Den första ger grundläggande information om systemet och det i andra avsnittet gör jag en superkort analys av deras designer. (Normalt tar en genomgång minst två timmar).

Här är länkarna till podden:

https://open.spotify.com/episode/3Y2iCJD2BT3PDUFmnlQr2Z?si=y9EUaVUeQWu-C_NCV9wkRw
 
https://open.spotify.com/episode/19GVmZswcndXWAqHMjNS1R?si=RRzQEojwQl207oe3uu85lQ

Pärlan du är

I vilken miljö öppnar sig skalet?
I vilket sammanhang kommer du till din rätt?
När framträder den pärla du är
i sin mest sanna natur?
Det borde förstås vara så att vi kunde svara:
I alla miljöer och sammanhang.
Men för de flesta av oss
finns det bättre och sämre omständigheter som gynnar vår autenticitet, vår äkta pärlas förutsättningar att blotta sig.

Har du tänkt på att det finns vissa platser som talar till din själ?
Som du aldrig glömt
och kanske ständigt längtar till.
Platser som låter dig pånyttfödas till dig själv,
som omfamnar och välkomnar dig
för den du är.

Har du tänkt på att det är på samma sätt med relationer?

Att det faktiskt inte är en individuell resa vi göra,
men att vi föds på nytt
varje gång någon ser pärlan.
Pärlan vi är.

En God Jul önskar jag er.
En jul till åminnelse av det högstas födelse vi våra hjärtan.

I träda

Så som naturen går i träda i vintertid
så gör också min själ.
Min kropp kontraherar
min själ skymtar fram under isen.
Det är väntans tysta tid.
Det finns en frid i att inget ha att säga;
att inget veta.
Det finns en frid i det frusna löftet om nytt liv.
I mellanrummet finns ett naket jag
som väntar på att födas på nytt.
Det är Advent i mitt hjärta.

Kreativt flöde

Sex ljuvliga veckor i Spanien,
flödande kreativitet
två manus rikare
Hemma igen
Nu återstår det tuffaste
redigering
korrekturläsning
och mest av allt
att finna ett lämpligt förlag.
Att stå ut med refuseringar
i den tuffa förlagsvärlden
att fortsätta hoppas och tro
att envist söka en väg ut i världen
Tillsammans eller på egen hand

Att skriva är lite av ett ensamt rop
en önskan att nå fram
och det är mitt medium
mina andetag
mitt hjärta

så jag skriver
och har därför så många liv
mitt i det liv jag lever.
Nåd.

Tidens mening

Seglar i oändlighet
Är
mitt i förvandlingens förlopp
Finns
mitt i upplysningens inträde
Oförtrutet svävar levnadsdagarna
mellan solens uppgång och nedgång
när nytt ljus och nya nyanser
kastas över historia, nuet och framtiden
Andas
Nytt skimmer
Nya djup
Nya höjder
Rör mig
över nya vyer
i nya möten
tankar och känslor
i transformationens uppåtvindar
Dansar
med himlens skyar
och jordens stoff
Är
förvandlas
förädlas
förenklas
fördjupas
Det måste vara tidens mening.

Tre inspirerade veckor i Spanien, Nerja
har gått – stått stilla – varat i ett ögonblick och i en evighet.
Lika många veckor kvar hemfärd till Sverige

Tidens dyrbara pärlor i ett band
med tacksamhetens knut mellan varje andetag, varje minut, varje sekund.

Tiden fylls med mening
ty jag ser,
jag tar in,
jag är i
tiden.

Tillbaka på min strand

Tillbaka i Nerja, Spanien
för att skriva på en berättelse om ”Familjeband”.
Det är en kortroman som utspelar sig på ett bröllop,
där släkt och vänner möts;
exfruar, exmakar med nya partners,
hel- och halvsyskon
och bonusbarn.
Det är en berättelse om komplicerade familjeband
men också om den kärlek som består
trots allt
Om tillhörighet och utanförskap
Om saknad och tacksamhet
Om kärlekens många nyanser
i det brustna och i de oupplösliga banden.
Jag vill ge alla i de här brokiga familjemönstren en röst
och främst skilsmässobarnen,
som ofta pendlar mellan föräldrar,
som ibland nästan är en gäst i sitt ”eget hem”.
Som får bonusföräldrar och halvsyskon eller bonussyskon utan blodsband.

Jag vill skildra förlusterna och den möjliga rikedomen
i ”Familjeband”.

På plats, med undersköna soluppgångar som inspiration.
Havet, stränderna, bergen, folklivet och bara jag…
Ensam med mina tankar
för att skriva.


I väntans tid


Väntar på besked från förlag …
Önskar mig ett härligt samarbete med kompetent redaktör som kan förhöja kvaliteten ytterligare,
önskar mig ett förlag som kan hjälpa mig att nå ut till läsare,
för marknadsföring är inte min starka sida.
Jag vill bara skriva
skriva
skriva
Så jag hoppas, hoppas och hoppas.
Bok blir det i alla fall, det lovar jag.
Om inte annat via egenutgivning senare i höst.
Men först vill jag ge de förlag jag har skickat till sina månader att
läsa, granska och känna in.

Jag går i väntans tider.
Det är en tid av hopp och tvivel…

Älskade Människa

Älskade Människa,

Jag förbereder en session
förtroendet jag har fått att berätta om en annan människas design.
Om kronbladen i en annans väsen,
Om ljuset, de nedlagda gåvorna,
Om den unika skapelse varje människa är.
Andäktigt låter jag berättelsen framträda
Ett syfte, en livsuppgift, styrkorna;
Den Gud kallar har han rustat …
Eller den Livet har kallat har Livet rustat.

Andäktigt låter jag kännetecknen skriva en historia,
om utmaningarna, om sårbarheten,
som höljer och bär själva meningen
som är vägen till visdomen
och till den äkta pärlan.
Jag förbereder en session
och hör verklighetens saga
hjältinnans vedermödor och segrar

Och jag anar skatten – bestämmelsen
gåvorna hon har att ge
förebilden hon är menad att vara
som hon ÄR, bara hon andas och faller in i kärleken, den kärlek som håller och bär
som vill henne – precis så som hon är skapad
med allt det hon längtar bort från;
kuvar och tuktar.

Jag ser ”rosen”
och tar in doften
betraktar nyansernas alla hemliga skiftningar

Strax ska vi ”ses” och jag
väntar vid mitt hjärtas källsprång
med en enda bön:

Må hon förstå sin naturliga skönhet,
sin naturliga visdom,
sårbarhetens värde
och styrkans syfte.
Må hon se vad jag ser
Må hon älska sig själv
med den kärlek som berättat för mig
om henne.

Jag är så tacksam för att jag har fått gåvan att uttolka den gömda magin och tala till hjärtat om det som så lätt kan stanna vid att bli intellektuell föda och mental kunskap.

Human Design och Gene Keys
grundläggande och avancerade genomgångar/vägledning.
För bokning [email protected]
Läs mer på www.conspirito.se

Så länge Hon lever


Nu ligger manuset ”Så länge Hon lever”
utskrivet i min famn.
Som ett nyfött barn granskar jag Henne med tårfyllda ögon.
Ett Under
Jag ser hur vi hör samman och
hur Hon också är en alldeles egen varelse
skapad och född för världen
Ännu håller jag min skyddande hand över Henne
Kommer världen att se på miraklet med mina ögon?
Kommer man att förstå Henne?
Älska Henne, som jag?

Jag har burit ”Så länge Hon lever” under mitt hjärta
sedan hösten 2017, skrev det första hela utkastet i Nerja september 2018
och har sedan dess arbetat för att förädla det jag önskar förmedla.
Det är ett berättelse som rör sig fritt mellan det konkreta och suggestiva;
mellan tid, rum och parallella världar.
Det är en historia som binder samman inre och yttre världar
för att leva det icke levda innan det är för sent.

Nu håller jag manuset intill mig
Att skriva är mitt livselixir
men att lämna det att nagelfaras av förlag
som nio av tio gånger refuserar författares arbete
är mer plågsamt än själva förlossningen.

Jag vänjer mig aldrig.

Jag önskar bara att jag kunde visa detta Under för några,
som med kärleksfulla ögon förstår;
känner igen sig i både ”modern och barnet”,
som välsignar dem båda
och ser deras framtid
Som för alltid är Ett,
fastän de måste gå skilda vägar.

Idag är dagen medan ”Så länge Hon lever”
ännu vilar trygg i min famn.

Naturens rytm

Just idag hjälper solens alla strålar oss att falla in i skapelsens rytm.
Allt har sin egen unika takt;
allt föds och dör, växer och grönskar, stiger upp och sjunker ner,
vaknar och somnar, träder fram och drar sig undan.
Just idag hjälper solens strålar oss att lyssna in vår egen rytm –
den ursprungliga och naturliga,
den som är i takt med universum,
den som är vårt väsens sanna tempo.
Just idag och flera dagar framåt får vi ett extra stöd
att röra oss in i den samklang med livet;
som är blomningens hemlighet
att andas ut och ge efter för skapelsens bön
att vi skall
leva fullödigt
vår egen skönhet
när personligheten vecklar ut sig
i lust och fägring stor.

Underbara midsommardrömmar önskar jag er.
Drömmar som är din verklighet.

Livsglädje

Jag sitter på terrassen och tittar på vårt blomsterhav
som har besök av oräkneliga fjärilar
som ivrigt fladdrar runt blommorna
deras vingslag förmedlar livsglädje
pur livsglädje
De lyfter som små virvelvindar
och snurrar i cirklar runt varandra
som om de är förälskade.

Jag andas in passionen,
den iver som finns nedlagd i skapelsen
Det är en ljuvlig livsglädje
som gör sig påmind i den prunkande trädgården
och det får mig att tänka på några Bibeln (Jer 31:4),
ett löfte till landet Israel men också ett löfte till oss alla:

”Än en gång ska jag låta dig blomstra
ja, du skall blomstra igen, jungfru Israel.
Ännu en gång skall du, smyckad med bjällror, träda ut i glädjedans.”

Och jag tänker på att blomningen sker just när vi
hejdlöst lever just vår egen natur; vår egen medfödda design.
Och det är ögonblicket när vi åter ser att världen är en magisk plats
som livsglädjen porlar.
Alldeles naturligt, trots allt och mitt i det som kan vara så tufft och obegripligt.

Om att leva väl


Som underrubrik för min verksamhet har jag i många år haft begreppet
– Levnadskonst –
Fastän det är kanske först nu som jag verkligen övar mig i denna konst!
Ty, den största konsten är att leva väl
mitt i det som är.

Den största konsten är att se skönheten i det vardagliga,
att känna dofter, se nyanser och synkronisitet mitt i det ordinära,
till och med i det som jag förr inte lade märke tid.
Hade inte tid? Förstod inte?
Och kanske för att jag sökte levnadskonsten i det ”transcendenta”
mer än i det immanenta,
mer i det andliga sfärerna än på jorden och i det mänskliga.

Idag är Levnadskonst för mig att öppna hjärtat
för dagen, för mötet, för mystiken i allt levande

Levnadskonst är att glädjas, att visa tacksamhet, att uppskatta,
att vara nära och berörd i det som sker runt omkring mig
Att leva lika kontemplativt som livfullt mitt i dagen.
Lika stilla som intensivt.

Det är icke längre en metod eller en lära isolerad från vardagen
Det är livet.. hela livet.
Det är att vara mitt i livet
Ödmjuk
Inte utanför eller distanserad,
men levande
Lyssnande
Seende
Älskande
Involverad
Intagande
Utgivande
Centrerad i den dans som livet är.
Här – nu

Garbanzo, på bilden är en oerhört begåvad man och gatumusikant i Nerja, Spanien.
Hans närvaro när han spelar spansk gitarr är en vacker påminnelse
om att leva med inlevelse, passion och hängivenhet.
Min kärlek till honom är stor!

Blomstra än en gång

Tillbaka i mitt ”hemland”
här blomstrar min själ
än en gång
så som löftet
Och om jag än vet
att lycka inte är  bunden till en plats;
och inte till en person eller händelse;
icke heller något jag kan konservera
så är det ändå här
jag känner  sprudlande livsglädje
för jag lever varje minut
med magiska ögon
som ser och njuter

Här flödar het spansk musik
Här flödar själens poesi
romantik
livets passion
i varje enkelt möte
i varje dans
i varje måltid
i varje våg som sveper in från havet
i varje solig dag
i varje ögonblick
föds jag på nytt
Till den jag är ämnad att vara
till det högsta syftet
att njuta av livet
att vara här
närvarande
i tacksamhet
i en djup uppskattning av
varje given stund
berörd av både det ljuvliga som det smärtsamma
levande i både det lekfulla som i det vemodiga
Lev ande

Så som det alltid borde vara
men som i vardagens rutiner och trygghet så lätt går förlorat;
då när jag glömmer bort min natur av livsglädje
Jag var förlorad en stund
men jag har funnit mig själv igen

Själens textur

Allting är sammanvävt i en sirlig kosmisk väv
som spänner över all tid
Det är inget du behöver tro på
Det är något du bara inser

Tidens elddop
Vävens brännpunkt
Transformationens prövningar

Du har rest mot en ny början
passerat möjligheternas gränsvakter
och sett livets vidder –
vidderna där ditt djup och din höjd;
din livsvisdom och din livsglädje;
din lätthet och ditt vemod
ryms i samma sång
i samma dans

Ty din själ är mötesplats
för skilda världar
Här möts tidlös ande och timlig människa
Här förenas himmel och jord
ljus och mörker
Här träffas nu, då och sedan
Här knyts de levda liven samman med det ännu icke levda
här bilda minnesfragmenten din personlighets textur:
en salig blandning av egenskaper;
gåvor, brister, styrkor, svagheter, sår och visdom
Ditt syfte omfattar allt
av din natur
icke bara delar.
Men allt.
Också i det du har sökt att undanröja.

Tidlös ande och timlig människa
en stund på jorden
som ett stråk av medvetande
som en fortsättning
som en passage
en beredd väg för de efterkommande
Som en ögonblicklig insikt
fångad i hela det liv du levde
för att plötsligt inse

varken tro eller veta
bara inse.
***

Det bringar mig en så, obeskrivligt stor glädje att få förmedla människors design;
den av stjärnstoff präglade natur, som förklarar syftet
på ett förunderligt, nytt och annorlunda sätt.
Det bringar mig innerlig glädje
att se och känna hur människor plötsligt kan slappna av in i sig själva;
för att ”designen” känner sig sedd, bekräftad och förstådd.
En grundläggande genomgång tar ca 2 timmar.
Fastän tiden står stilla…

Läs mer på www.conspirito.se
om vägledning utifrån Human Design och GeneKeys
eller skriv om du vill till [email protected] så svarar jag på eventuella frågor.

Tjälen har släppt i min själs marker

Så många viktiga dagar har passerat sedan jag sist skrev.
De tysta dagarnas transformation.
Äntligen har tjälen gått ur marken
och jag känner så tydligt hur min själ får nytt liv.
Nytt hopp. Nytt ljus.
Min frusna själ expanderar igen.

Skrivardagarna i retreat blev min korsväg
inför påskens mysterium.
Lidandet; våndan att inte finna orden, att känna förvirring, vilsenhet och oro
”Kommer något stort och bra förlag någonsin förstå mig?”
”Kommer jag aldrig mer loss?”
Det där eviga, lite lömska begäret, som fastän jag inte vill erkänna det,
längtar efter ett världsligt erkännande.
Som längtar efter att lyckas.
Döden; att i förtvivlan och tvivel ”ge upp”, att ge efter för krampen
och överlåta sig till något större.
Tystnaden, Ingenting-heten, Tomheten….
”Kommer jag någonsin att skriva igen?”
Väntan utan svar.

Mälaren som låg spegelblank.

I vyn fanns ett outtalat löfte om uppståndelsen.
Ordlös är kallelsen tillbaka till min själs ton.
Bara så
Som en spegelblank sjö.
Vi kan bara vara de vi är.

Själens sanna passionen och livets syfte hör samman.
Kreativitetens och pånyttfödelsens rytm kan inte forceras.
Men nu har tjälen gått ur marken
och nästa år ska jag komma ihåg att
min frusna själ inte skriver.

Så är det bara – för mig.

Skrivardagar

Fina dotter Linn bokade oss på vår alldeles egna skrivarretreat.
Jag tackade glad ”ja” men sedan tvekade jag …
en känsla av ”ingen idé” infann sig
Jag har inte haft en sådan här ”besvärlig” skrivprocess
inför någon av mina tio hittills varande utgivningar
fast min man säger att det varit tufft förut också.
Men det är som med förlossningar,
i samma ögonblick ungen är ute glömmer man all smärta!

Igår kväll kom livet att, lyckligtvis, föra mig till ett klipp på SVTPlay
där Jonas Karlsson blev intervjuad med anledning av releasen av sin sjätte bok.
Härliga man, så ärligt, så mänskligt…
när han berättade att hans dator är full av ”börjare”…
Alla dokument där han börjat om …
försökt på nytt…
tills någonting känns ”som om att det bär” …
Så ärligt berättade han om den inre kritikern som angriper honom
och undrar om det finns någon förläggare som ger ut skräpet
och om någon kommer att ens vilja läsa….

Tack Jonas, du gav mig nytt hopp och mod.
Jag är på ”börjare-dagar”…
Jag ska sitta här med utsikt över vattnet
och börja om precis hur många gånger som helst…

Min dator ska också bli full av ”börjare”…
och någonstans på vägen kommer jag
att känna att det bär….

Det bär…
förr eller senare!

Nu ska jag bara njuta av att jag ger författaren odelad tid…
i flera dagar….och nätter… timmar och sekunder.

Intryck & Uttryck

I så många dagar har jag klagat över min inre förvirring
börjat på ett nytt stycke i mitt pågående manus
bara för att rata det igen.
Vänt och vridit på ärendet, på varje menings uppbyggnad
och till sist på varje litet ord och kommatecken.
Om och om igen har jag låtit mig distraheras
av mobilens små ”pling”
det sociala media flödet på FaceBook,
på Instagram, trådar på Messenger och Skype.
Som ett sätt att fly
och kanske som ett sätt att trösta mig själv.

Intrycken är många,
en del inspirerande och andra mest stressande.
Så blundar jag…
stänger ute alla intryck
Andas …
Andas igen …
och hejdar den numera invanda gesten att lyfta mobilen;
den manöver som verkar vilja kolla att livet pågår.

Andas … andas igen
och de goda minnena från åren med regelbunden meditation dyker upp
Jag känner igen friden …
sakta sveper ro över min själ
och jag förs till det liv som pågår djupt inne i min själ,
vid markerna som är fjärran för världen
men närmast mig
dit ingen annan än jag når.

Och jag beträder helig mark
hittar hem igen
Till Själva Livets fästpunkt och strömmar
tillbaka till mitt eget fridlysta inflöde
till kreativitetens källsprång
till mig
till det sanna intrycken
som söker sitt uttryck genom mig

Och jag väntar medan rännilen blir till en bäck
bäcken till en flod
och floden till ett hav

och där stannar jag
tills mina fingertoppar dansar lätt över tangentbordet
utan en enda pressad tanke
utan någon annan önskan
än att celebrera Själva Livet

Det är här jag hör hemma
Det är här jag i sanning finns
Det är här som verkligheten överträffar fantasin

Det är här som det jag sökte där ute är mig givet
av nåd.

Jag ska inte svika mig själv igen …
Inte tappa bort mig själv i de artificiella världarna
Jag vill stanna här i den magi som är verklighet.

Acceptans; ett synsätt

Acceptans
som en ljummen bris vid själens strand
som att vila blicken vid en gyllne horisont
som att andas fri

Det är stunderna när krav, förväntningar, villkor
ja, till och med bönerna fyllda med önskningar tystnar
för att låta det som ÄR vara.
Det är bortom ”gilla eller ogilla läget”
Det är icke uppgivenhet eller resignation
Det är bortom motsättningar
Bortom tankens tendens att ställa det ena mot det andra.

Det är stunderna när slagorden om rätt och fel tystnar
när tankarna om rättvist och orättvist upplöses
då när till och med önskan om drömmars uppfyllelse lämnar mig ifred
och ger plats åt det som är

Acceptans
Då när jag inte bekämpar mig själv,
vare sig upphöjer eller förnekar
och inte ens tycker att jag borde bli ”bättre” på någonting,
vilket så lätt kan bli ett förtäckt avvisande av den jag är
Det är precis där – just i acceptansens  reservationslösa famn
som jag får nya ögon;
det är bara då  jag kan se med kärlekens ögon och tala med ömhetens tunga.
Och det är precis där som något öppnar sig för en djupare förvandling
djupare än allt jag ville förbättra; allt jag var otillfredsställd med av mig själv och livet.

Det är då det sker.
Det som kanske var där från början.
Det blir synligt.
För det får finnas i acceptansen.

Att leva det olevda

Ett litet stycke ur ett manus jag arbetar med:

”Hon svepte genom rummet. Hennes blodröda klänning med den generöst tilltagna kjolvidden fick tyget att likna böljande rosenblad runt Hennes ben. Hon vände sig om och såg på mig med en skälmsk blick. Lite retsamt sa Hon, fast Hon visste svaret,
– Ska du med?
Sedan log Hon och försvann utan att vänta på mitt svar. En svag, behagfull doft av Henne stannade en stund i medvetandets rum.
Det är salsakväll på Gröna Lund, tänkte jag och fortsatte att bläddra i ett magasin för damer över femtio. Den som riktar sig till ”mappies”, vilket lär betyda något i stil med ”mogen attraktiv pionjär person”; kvinnor som befinner sig i en ny och spännande livsfas. Den tid som kallas belöningstiden.
Det var ingen bra kväll. Irritationen steg medan jag ögnade genom tidningens rubriker: ”Bli livsklok”, ”Vi gick ner 45 kilo”, ”Lycka är ett eget växthus”, ”Fånga dagen med Womanoizer, 100% orgasmgaranti”, ”Klimakterietorr?”, ”12 minilyft som bromsar din ålder”, ”Väck latmasken; spring, jogga, gå – kom igång”. 
Den positiva inställningen till åldrandet kändes lika glättigt som pappret i magasinet. Jag kände inte igen mig. Det var inte mina behov man presenterade lösningar för och förlusterna kändes större än de vinster åldrandet ger.
Nej, nej, jag vet att det inte är helt sant. En del önskningar delade jag allt, fastän jag vägrade erkänna det för mig själv. Där och då. Och visst är åldrandet en befrielse om än det inte kändes så ensidigt underbart som man ville göra gällande. Frustrerad slängde jag ifrån mig tidningen och såg den flaxa som en fågel över bordet. Den landade uppslagen; som med utbredda vingar. Den högra sidan var vacker gammelrosa. Texten fet och stor. Oundviklig.

Vem är du?


Då min synskärpa inte längre är vad den var, var jag tvungen att dra åt mig tidningen igen för att kunna läsa de små, små bokstäverna längst ner på sidan.

’En dag kommer dina närmaste att försöka sammanfatta dig.
Du kan hjälpa dem genom att fylla i Vita Arkivet …’
FONUS – ett personligt avsked

Hur ska mina barn kunna sammanfatta mig, tänkte jag. Det kan jag ju inte ens själv, då min själs textil är vävd av trådar från tusentals liv. Jag är blott en fortlevande summa av många kvinnors öden och jag är bara ett enkelt anslag till de som kommer efter mig. Så vem är jag? Endast en passage? Splittrade fragment sammanbundet av en tillfällig synvilla.
Mitt i min nedstämdhet konstaterade jag att om jag dog idag så skulle jag inte vara nöjd med mitt livs sammanfattning. Jag kände att jag är så mycket mer än vad jag hittills hade uttryckt.

På sistone har Hon, allt oftare, påmint mig om det icke levda. Hennes livsglädje har fått min vardag att blekna och hennes frimodighet har fått mig att känna mig trist och tråkig. Hennes uppenbarelse uppmanar mig ständigt att leva som jag vill bli sammanfattad. Hon är min innersta natur. Hennes skratt och tårar är tidens souvenirer och Hon är min längtan till mig själv. Hon är min själs sång. Hon är rösten som kallar.

Hon är en mogen kvinna i blodröd klänning, som med en strålande värdighet och uppenbar njutning dansar salsa i högklackat ikväll – och jag måste gå dit Hon går. För att leva det icke levda.”

Sedan valde jag att under två år skriva om hur jag fann modet att hörsamma Hennes längtan – för den är ju min. Manuset, handlar om hur vi närmade oss varandra – och fortsätter närma oss varandra; hur jag blir Hon och Hon blir jag; om att steg för steg återerövra min natur. För mig handlar det inte om 12 minilyft som bromsar åldern, det handlar inte om att jag behöver 100% orgasmgaranti. Det handlar inte ens om att gå ner massor i vikt, om än jag saknar ungdomens slanka midja ibland. För mig handlar det inte om att väcka latmasken genom att springa, jogga och gå…
Nej, för mig handlade det om att låta henne – den passionerade i mig – leva det njutbara livet, fullt ut! Det handlar om att se på livet med magiska ögon. Att se skönheten och att bli passionär, snarare än pensionär.

Jag får se, kan hända blir det en bok … bara för att jag älskar att dela livsprocesserna och de små insikterna jag fått – och får – på vägen. Har i alla fall lagt pärmen på skrivbordet igen ….

Resa i tid och rum


Imorse målade jag den här tavlan. När jag skriver och målar reser jag mellan världar. Svävar fritt i kosmisk oändlighet. Förflyttar mig mellan tid och rum på ett sätt som gör vardagen magisk, ty över allt finns sambanden mellan då, nu och sedan; mellan skälen till varför vi möts; hur väven är vävd; hur trådarna är tråcklade och hur osynliga trådar binder samman dem som är menade att ses igen, oavsett plats och omständigheter och hur tilltrasslat det än kan vara bitvis.
Väven vävs …
I en evighet där kanske allt sker i parallella världar. Det som inte blev, blev ändå, i en annan dimension.

För något år sedan tog jag mig till mitt åttionde år. Jag tänkte att jag ville vara säker på att få chans att prata om livet, kärleken och existensens mysterium och oändliga dimensioner med mitt minsta barnbarn innan det är för sent. Hon som då kommer att vara 23 år. Så jag har varit åttio år. Jag har fått mina sommarveckor med finstämda samtal. Jag har fått förmedla vad mitt hjärta är fullt av. Så jag skrev en bok, som förstås utifrån det faktum att jag bara är 63 år kan betraktas som en fiction; ren fantasi för den som är skeptisk till tidsresor ;-).
Jag gav boken namnet ”Famnar av liv” för den handlar just om att livet både är ”många famnar djupt” men också om att ”famna livet”, så som det ter sig.

I natt fick jag en ingivelse att jag skulle vilja ge bort några böcker som gåvor till Livsenergis läsare och blogg-besökare. Så om du skulle vilja läsa den här finstämda boken, som jag fått så fin respons på, så skicka mig ett mejl på [email protected] eller SMS på 0705 509509 med namn och adress så skickar jag dig boken mot en försändelsekostnad om 50 kr, som du då swishar till mig.

Skulle du dessutom vilja ha boken som jag skrev dessförinnan: ”Fallfrukt & Stjärnfall” – en bok där jag på ett djupt personligt sätt, reflekterar kring ”tredje åldern”; om att mogna som människa, så bringar det mig stor glädje att skicka dig båda två, en försändelsekostnad på 100 kr, som du swishar mig. Eller om du vill välja en av dem, så går det bra också, förstås!


Erbjudandet gäller t om 30 April och max 50 böcker/titel.
Om du vill läsa mer om böckerna så är du välkommen att titta in på http://www.conspirito.se/text1_71.html
Där finns recensioner, baksidetext m m.

Bara vara sig själv

Tänk om jakten på utveckling, berömvärda prestationer, framgång och erkännande
är det som, kanske, mest får oss att gå vilse i världen?
Det är lätt att hålla med när vi tänker på jakten i termer av världsliga ting.
De flesta vet att t ex materiell standard inte är en garanti för lycka.

Men jakten på utveckling, berömvärda prestationer, framgång och erkännande
smyger sig också lätt in i de psykologiska och andliga sfärerna.
I strävan efter ökat medvetande,
– som i grunden är god och kanske nödvändig för mänsklighetens och vår planets överlevnad –
bevittnar jag också mångas föreställningar som skapar önskningar, inre stress och krav –
både på sig själv och på andra.
Jag hör så ofta:
”Jag borde inte ha ont, borde inte bli arg, borde inte bli ledsen etc
– jag borde se …
– jag som ägnat så mycket tid åt andliga discipliner …
– jag som är så medveten ….
– som har jobbat så länge med mig själv ..
och
– hon som är så andlig borde väl ändå inte …

Det gör ont i mitt hjärta att höra de ”övermänskliga kraven” –
och hur obarmhärtig jakten på ”andliga prestationer och framgång”  kan bli.

Och jag minns min egen strävan, mitt eget frenetiska sökande,
min egen dröm om att ”göra skillnad” för andra på deras väg till självkännedom.
Så med ömhet förstår jag…
och tänker att ”Allting har sin tid” …

Nu dansar jag mer än söker,
njuter mer än strävar,
är mer än gör.

Och kanske är det min utkomst av alla böner jag har bett?
Kanske är det resultatet av alla tusentals timmar jag har mediterat?
Och lika många timmar som jag har vänt ut och in på mig själv i terapi?

Eller kanske är det mitt intresse för kvantfysik som har gett mig danslusten tillbaka?
Och känslan av att röra mig fritt mellan himmel och jord?

Eller så är det bara åldern?
Allting har ju sin tid, som sagt.

Harmoni – jämställdhetens milda sång

Harmoni – jämställdhetens milda sång

Genom åren jag lagt bakom mig har jag både älskat och föraktat män. Samtidigt. Hemligen har jag upphöjt dem lika mycket som nedvärderat dem. Åtrått dem lika mycket som avvisat dem. Jag har utnyttjat lika mycket som blivit utnyttjad. Jag måste erkänna det. I jämställdhetens namn – inför fredag 8 Mars – vill jag avstå den, ibland överdrivna mentalitet av offer och förövare, som kan uppstå och som egentligen inte gör något annat än förstärker obalansen. Det betyder självklart inte en brist på empati för drabbade! Jag avser bara att säga att jämställdhet i sin djupaste essens är harmoni. En harmoni vi inte når genom vare sig patriarkat eller matriarkat. En harmoni vi inte når genom krig. Jag tror att vi – män och kvinnor – åstadkommer mer om vi tillsammans arbetar för ömsesidig kärlek och respekt, istället för mot varandra.

Ojämlikhetens framväxt är en komplicerad historia, vars röda tråd, löper otaliga generationer tillbaka i tiden och troligen ända tillbaka till ögonblicket för det Big Bang, när ETT delades till Yin; den feminina energin och Yang; den maskulina – aspekter som står att återfinna i varje människa – men som också manifesterats i världen som ”olika kön”. Den ursprungliga kampen om överlevnad och fortplantning har blivit maktmedel, vars historia jag bär i mina celler. Jag är vävd samman av oräkneliga livsöden; av lidelser och lidanden som påverkat mig på många sätt.

Det är historier som vi, med våra kroppar och själar, har burit fram till den tid i evolutionen när det är möjligt att lägga allt som inträffat på kärlekens altare; i kärlekens smältdegel. Nu är tiden att upprätta dem som gick före oss och bereda väg för dem som kommer efter, men ”världsfreden börjar inom oss” (som J Krishnamurti sagt). Så …

Jag vill låta historien falla, likt en vit särk som faller mjukt till golvet
och gå naken in till mitt hjärtas innerstas brudgemak.
Där väntar den Enhet jag längtat efter;
en slutlig förening mellan det manliga och kvinnliga i mig.
Där finns den stora, gudomliga romans jag sökt hela mitt liv;
där firas ett bröllop i evigheters evighet.
Där finns den helhet som gör att jag kan möta varje människa,
både man och kvinna, som sant jämbördig.
Där finns den ömhet som ser utan skuld och skam –
utan anklagelser och dömande
på all vår vilsenhet.
Där hörs harmonins milda toner; i en försoningshymn.

Tavlan ovan: ”Själskyssen”, målade jag 2011

När vi gör det vi älskar …


Jag tror vår längtan och våra drömmar hör samman med vårt syfte.
När jag gör det jag älskar finns jag i ett flöde som både tar mig till mig själv men också ut ur mig själv.
Som att det jag innerst inne är hittar ett uttryck. Bara så. Inte märkvärdigt, kanske inte perfekt.

Men ojämförligt underbart att göra det jag älskar.

Idag är en fin dag. Om en stund ska jag utöver mitt kreativa skapande, som i den ovan trilogin, så har jag äran att guida en kvinna genom hennes design. Det bringar mig en så stor glädje och känsla av tillfredsställelse att bekräfta en människas genetiska koder. Att få visa att vår natur söker sitt flöde genom oss, utan att överge oss, även om vi ibland krånglar till det. Så är ändå den vi är där – mitt i allt. Troget.
Hur än det ser ut, så gömmer sig syftet under rena, klara färger och ibland lite ”blandade eller oskarpa”.

Det är en nåderik dag.